På senare tid har jag fått en sinnesbild som jag både hatar och älskar. Det är ett rum. Rummet saknar väggar, tak och golv men där inne får man göra vad man vill. Precis vad man vill!
Nufötiden måste man vara så mycket, göra så mycket. Och när man äntligen får göra det man vill är man för trött. Så när jag ligger där, bortdomnad och ledsen, då tänker jag på mitt rum och drömmer om allt jag skulle göra om jag fick välja.

Men jag har tröttnat på att drömma stort loch leva litet...

...är extra bra!

Jag har ont i svanskotan och är påväg till videobutiken för att lämna tillbaka en film jag hyrt för att kunna disskutera den med alla som kollar på konstnärsfilmer och jag skyndar mig för att hinna innan stängningsdags och slippa få extra böter för försenad inlämning och jag tänker att jag kommer på huvudvärk eftersom mitt hår fortfarande är blött och att jag kommer missa middagen men att det är bra att jag går till videobutiken och hem för det är en hyfsad lång promenad och då blir jag vältränad och kanske smalare och jag halkar utanför gubbängens tunnelbanenergång.

Sen tänker jag: När blev jag såhär? När började jag tänka på att jag kan bli smalare?
Jag tänker på hemvägen att jag skulle vilja att någon log mot mig när jag är ledsen. Så därför ler jag mot alla jag möter på trottaren, ifall någon av dom skulle ha en jobbig dag, men ingen ler tillbaka. Jag fattar inte. KAN INGEN BARA LE? För några dagar sen sa jag hej till en person jag inte kände. Han frågade varför. Varför? För att det är lite trevligt kanske. Jag HATAR att alla är så upptagna med att verka farscinerande så att dom glömmer att vara snälla. Jag HATAR att jag också gör så, att alla gör så.

Men ikväll börjar Hanna Hellqvists program på svt2, hon är en fin kvinna, och snart får jag läsa filosofi, det är ett fint ämne.

Äter lunch på perrongen med Katja, halkar på en isfläck, går till min syster och skär upp frukt, stannar vid Stangnelius grav och jag känner den där fredagskvälls pressen. Alla lila plastpåsar. Sen kommer det slutgiltiga slaget. På multi kultis fönster står det: Butik upphör.
Min ungdomsvagga kommer dö. Usch det finns inget annat ställe som luktar lika gott, har lika fina tjejer i gympaskor och stcokholms godaste briesmörgåsar.

Alltså suck!

 

Det har gått ett år. Jag är fortfarande rädd. Men det är okej att vara rädd och det är skönt.
Det får räcka så.

2010

Förra året skrev jag en önskelista om vad jag egentligen önskade mig. Det gör jag i år också:

*Att sveriges riktiga arbetarparti tar över regeringen
*Att jag fick min skola att förstå att alla lärare är reptiler
*Att Hanna, som jag är barnvakt åt ibland, fortsätter tycka om mig. När jag var liten hatade jag min barnvakt.
*Att jag lär känna den familj som bor fem hus bort
*Att jag slutade analysera livsstil, södermalm, ungdomskultur 
*Att jag kunde få se Janis Joplin live
*Att få Åke som bästa vän
*Att vi alla fick bo i kollektiv
*Att fler människor kunde förstå hur förbaskat fint det är med kramar, även till folk man inte känner.
*Att Allan Edwall fortfarande levde
*Att Ragna inte bodde tusen mil bort
*Att min nuvarande teaterlärare fortsätter
*En biljett till Goha

Puss och kram och hjärtligt tacksam!

Jag vet att det töntigaste som finns är att skryta på internet men eftesom dom flesta, inklusiva mig själv, redan gör det så kan jag fortsätta. Jag är nämligen väldigt stolt över att jag igårkväll, den tjugonde november 2010, liftade för första gången i mitt liv.

...har vi börjat en formkurs och jag ska göra en avgjutning av en get, jag har sett Harry Potter filmen och insett att Ron is the man, det har börjat en nya praktikan på mitt ica närlivs som verkar najs och dessutom har mamma gjort linssoppa. Party! 

Som det mest självupptagna och självcentrerade däggdjuret på jorden, förändrar vi oss själva i mycket högre utsträckning än vi förändrar världen.

"Om tre år kommer jag"
Jag har en känslan av att vänta på dig inte gör att något går snabbare.